I denna andra text om drivning handlar om sparris! I en bok från 1884 beskriver trädgårdsmannen Erik Lindgren odling av sparris och skrev att den naturliga säsongen varade från maj och fram till midsommar. Därefter upphörde skörden och plantorna läts grönska och samla kraft till kommande års skördar. Men han beskriver även flera metoder för att förlänga säsongen – för den som hade stora sparrisfält, arbetskraft och andra resurser kunde skörden pågå under en stor del av året! Men hur gick det till?

Den första metoden handlade om att tillföra värme för att få tidigare skörd. En liten låg byggnad med ”kryphöjd” sattes upp över två-tre rader sparris på friland. I den ena änden murades en ugn och från den (mellan sparrisraderna) murades en-två rökkanaler vilka avslutades med en skorsten. På taket lades ett tjockt lager av exempelvis löv eller strö. Ugnen eldades, röken leddes genom kanalerna, bäddarna värmdes upp och sparrisen började växa. Från oktober och framåt gick det att få fram sparris på detta sätt. De drivna plantorna gav dock bara skörd en månad, så det krävdes många anläggningar av detta slag för att täcka hela vintern och tidig vår.

En annan metod kunde användas för att få senare skörd: med hjälp av kyla. På vintern skottades snön bort från sparrislandet så att tjälen gick riktigt djupt. Tidigt på våren täcktes sparrisbäddarna med till exempel mossa, dyjord eller annat som fungerade som isolering så att kylan hölls kvar länge i marken. Enligt Lindgren skulle det då gå att skörda sparris fram till slutet av juli.

Har du smakat på unga skott av humle? Jag har många gånger stött på uppgifter om att de kan serveras som sparris, och Lindgren nämner att detta förekom ”flerstädes i utlandet” utan någon ytterligare upplysning om var. Han beskrev att humleskotten blev ”bättre och mörare” när de drevs. ”Drifningen sker bäst genom att upptaga kraftiga humlerötter och drifva dem på bänk, och kan drifningen börja redan i december och fortgå hela vintern.” Jag har själv inte ätit humle, men något år…